Allt det där som finns bakom dig. Alla minnen, de vackra, de jobbiga, de skimrande, de grådassiga, de glada, de sorgsna. Framgångar, utmaningar, misstag, förluster. Relationer som försvunnit, ebbat ut, eller tagit slut.
Din historia. Du kan bära den med lätthet, med stolthet, med glädje, eller med ledsamhet, bitterhet och tunga steg.
Hur skulle det kännas om du bestämde dig för att ställa ifrån dig ryggsäcken, en gång för alla?
Vem är du om du visste att du kan kliva in i din sanna version av dig själv?
Du 2.0?
Vad gör du?
Vad känner du?
Min personliga utvecklingsresa har pågått under många år. Det har varit dagar jag velat ge upp, kastat in handduken, inte orkat orka mer.
Grejen är den att jag gjorde ett medvetet val och sa ”JA” till livet, klev på den resan och då är det omöjligt att kasta in handduken.
Det är ett åtagande till mig själv att fullfölja denna resa i detta livet.
Att ta ett sådant beslut gör att någonting skiftar inombords. Till det bättre. Någonting lättar, lyfts bort. Sedan dess har mycket lyfts bort, rensats, skiftat. Väldigt mycket. Processen är pågående, för det handlar om livet.
Det handlar inte om mig (egot), utan om vad jag kan bidra med till världen genom att vara den sanna versionen av mig.
Den versionen som guidar mig inifrån och ut.
Sommaren så här långt har strösslat mig med ytterligare läkning, fördjupad förståelse om mig själv, påminnelser om vad jag glömt bort om mig, för att berika mig med ännu mer liv, ännu mer rikedom.
Samma dag som detta skrivs besökte jag den vackraste kyrkogården jag känner till. Där finns mina mor & farföräldrar begravda. En plats för tårar och att släppa taget, samtidigt en plats för skratt, lek och inbjudan till livet.
Som barn tog min jämnåriga kusin med mig dit för att fånga grodor i fontänens pool, smyga runt i allén av granar i yttersta änden av kyrkogården där han berättade spökhistorier för mig. Jag minns att jag var full av skräckblandad förtjusning när vi smög fram i den skuggiga allén.
Idag satt jag vid min mormor & morfars gravplats och grät. De lämnade jordelivet 1981 respektive 1996. Jag bad om deras förlåtelse, gav min förlåtelse, samt avslutade med att tacka dem för allt de bidrog med till mig, min bror och mina föräldrar. Jag gjorde detsamma vid min farmor & farfars gravplats, de lämnade jordelivet 2012 respektive 1994. Jag insåg att det var först just denna dag som jag på riktigt orkade släppa taget om mina älskade mor – & farföräldrar.
Vinsten i att förlåta, tacka och släppa fria generationerna som gått före oss innebär att vi hämtar tillbaka den del av oss som ”varit fast” hos dem. Den kraften hjälper oss att leva här och nu. Den energin påminner oss om vilka vi är, du och jag.
Att besöka de geografiska platser som haft en stor betydelse för mig under barndomen, men även som vuxen, har berikat mig med både djup läkning, samt att hämta hem delar av mig som varit bortglömda, legat i träda.
Jag har hittat sanningar om mig själv jag hade glömt bort, sanningar jag förnekat i rädsla för andras förväntningar och åsikter.
Jag känner mig mer rik & hel än någonsin.
Äventyret som kallas livet fortsätter.
Min högsta önskan för Dig är att du förstår ditt sanna värde ❤
Med omtanke ❤
Camilla
Spirit Heart Woman 
Lämna en kommentar