Mirakler, skrivande & Egot

Jag minns att redan som barn kunde jag uppslukas av tid & rum med mina berättelser. Fantasin nådde inga gränser. Någonstans under uppväxten hämmades min kreativitet. Livet började bli ”allvarligt”.
Min naturliga livsglädje fick inte lika mycket utrymme att uttryckas.
Även om skolan då hade en mindre hårt klimat än idag så skulle man sitta still och lyssna. Favoritstunderna var när vi fick ta fram målarfärgerna och pappersark lika stora som skolbänken för att måla vår upplevelse av det fröken läste högt ur någon känd barnbok.

I samband med att jag kom i kontakt med yoga och meditation blev skrivandet av ett annat slag. Jag började med ”journaling” (föra anteckningar).
Det kunde vara det första jag gjorde när jag vaknade, innan jag steg ur sängen, efter ett yogapass eller meditation. Under en period skrev jag mycket på engelska då engelska språket har så mycket fler nyanser.

Drömmen om att bli författare blev jag medveten om någon gång i 30-årsåldern. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva om, det var bara en väldigt stark längtan att få skriva. Jag följde längtan, skrev och ”glömde av” mina skrivprojekt. Eller kanske snarare, ägnade mitt fokus på annat. Skrivandet fortsatte, mest för min egen skull.

Författardrömmen aktiverades åter i samband med att två av mina vänner publicerade böcker de skrivit. Inspirationen fick mig att leta fram mina anteckningsböcker från flera års journaling, samt kreativt flödesskrivande.
För att utmana mig själv publicerade jag några bilder med text på mitt instagramkonto. Utan att jag egentligen insåg vad jag påbörjat blev det en utmaning på 365 dagar.
En bild med text dagligen under ett år med syftet att inspirera.
Inspirationen kom och gick kan jag ärligt erkänna. En av inspirationskällorna att fullfölja utmaningen var alla de meddelanden från både kända och okända följare som visade uppskattning och tacksamhet för det jag delade.
TACK till er ❤

Fast forward …
Min delaktighet i ”Mirakelkur för själen” gula & gröna boken landade ytterligare inom mig under dagens långa promenad med pälsklingen.
Minnen från hela processen av att vara med i Gula boken.
Glädjen att uppfylla min författardröm tillsammans med andra.
Skrivlusten, kreativiteten accelererade. Det kändes naturligt att skicka in ett bidrag även till Gröna boken. 

Det handlade aldrig om egots önskan att bli publicerad. Även om jag faktiskt själv trodde det för en stund. 

Det handlar om att ha fått möjligheten att med mina berättelser i böckerna hjälpa andra människor. Det i sig är en mirakelkur för själen.
I gula boken skriver jag om förlåtelsens kraft. Hur den hjälpte mig igenom & framåt. I gröna boken skriver jag om hur Själens viskningar blev tillräckligt tydliga för att lyssna, inåt. 

Drömmarna vi bär är möjligheter för oss att växa, när vi vågar växa hjälper vi även andra att växa.

Med omtanke ❤

Camilla