Kommunikationen som …

… känns i hjärtat, även om den kanske inte syns för blotta ögat.

Redan som barn pratade jag med de som finns på andra sidan.
Jag brukade bjuda in de som ville komma och prata en stund till
vindsgarderoben hos mormor & morfar.
Det var aldrig något onormalt eller konstigt med det.
Ingen av de vuxna ifrågasatte vad jag gjorde där.

Men något kom i vägen.
Uppväxten?
Tonåren?
Kompisarna?
Än idag är jag osäker på när det hände, att det hände vet jag däremot.

Min rädsla för andra människors åsikter har varit den största av anledningarna att lägga locket på. Jag vågade inte tro på mina egna upplevelser helt och fullt utan rädsla för att bli ifrågasatt eller stämplad som ”konstig” eller rent av sjuk. Det blev enklare att förtränga det.
Trodde jag …

Hur länge orkar man hålla tillbaka något
som envist knackar på dörren och vill igenom?
Tiden jag ägnat åt att motarbeta denna förmåga är oviktig.
Det viktiga är läkningen som äger rum av att omfamna mig själv helt och fullt, samt erkännandet av förmågan som alltid funnits naturligt hos mig.

Jag har lyft av locket, rädslorna må finnas kvar.
Men det bryr jag mig inte om längre.
Det är viktigare för mig att leva autentiskt
än att försöka motarbeta en del av livet
som tydligt visar att det vill igenom.

Erkänner du hela dig?
Motarbetar du någon del av dig?

Med omtanke ❤

Camilla